Ännu en dag till ända...

Inga olyckor.
Inga dödsfall.
Inga problem.

Jag antar att jag måste lägga ner hela den här "oroa mig i onödan-grejen".
Men det är svårt. Jag trodde inte att det skulle gå såhär smidigt att få barnen och värdmamman att acceptera mig. Men det har verkligen gått bra! Barnen tycker om mig och jag tycker om dem, värdmamman smälter lite för varje dag som går och jag känner mig mer och mer hemma för varje dag som går.

Idag är inget undantag. Barnen har lyssnat och vi har skrattat. Jag och lilltjejen har målat en massa och lillkillen har myst med mig i soffan. Min arbetsdag började klockan 7.00 och slutade 18.00. Ovanligt långt även för mig. Nu har jag slängt ihop en deg, och väntar på att brödet skall bli klart på övervåningen. Efter det skall jag unna mig ett långt bad, och njuta av att ännu en dag gått smidigare än smidigast.

Imorgon är en ny dag. Jag har 2h och 45min ledigt efter frukost och skall genomföra min första konditionsträning i USA, efter det är det lunch med barnen, lite chill-tid för att sedan köra 15min till barnens simlektion. Jag skall själv plaska i poolen med dem imorgon. Mycket spännande.

Tänkte skicka med en liten bild på limpan jag har i ugnen. Eller... inte precis den... men en likadan som jag gjorde i förra veckan. Den är sjukt enkel och galet mumsig.

Förstås är bilden tagen av mig, den är copyright skyddad. Så det så ;)

En dag i Boston,

Runt klockan 13 befann jag mig på Copley t-station. Jag och Bea tog oss in till Museum of fine art's för att uppleva det finkulturella Boston. Museumet var större än störst, och hade tusentals objekt i hallarna. Det var aningens för mycket för att ta in helt. Men jag gjorde mitt bästa, och blev kär i några kinesiska målningar.

Äta bör man, annars dör man. Och så var fallet efter någon timme på museumet. Jag och Bea sörplade broccoli-soppa och mumsade fullkornsbagel, det var väldigt gott!

Utanför museét i ett gråmulet Boston

Någon kyrka jag inte noterade namnet på

En mysig sidogata, vi tog en kaffe på Starbuck's på högra sidan av gatan

Dagen var väldigt lyckad. Jag känner mig mer och mer nyfiken på livet här för varje dag som går. Saker går smidigare och språket kommer per automatik. Jag vet inte om jag har upplevt någon språkmässig förbättring, min engelska var redan tipptopp innan jag kom hit. Det jag upplever är snarare en amerikanisering av min engelska. Ibland känner jag mig rentav löjlig. Typ när man säger "oh my god!" eller "seriously", då känner man sig som en tvättäkta amerikan.

Nog tjatat om det.
Nu skall jag kolla över ekonomin för kommande veckan och fundera ut vad jag skall ta mig för.
Later's

Live from Boston,

Som lovat,

ett utförligare inlägg om hur livet går här på andra sidan atlanten.
Jo det går framåt. Jag tar små steg framåt hela tiden, och det känns skönt. Jag gillar barnen mer och mer för varje dag som går, och jag känner mig allt friare i min roll som "babysitter". Så idag är det kanske 31% acklimatisering som gäller.

Min första ensamma vecka på jobbet är slut imorgon. Och om jag får säga det själv, så har jag gjort ett j*vligt bra jobb! Några mindre förskjutningar i schemat när det gäller tiderna, men all in all: UTMÄRKT! Vi har gjort framsteg tillsammans hela veckan! Idag skar de upp sin egen mat, de plockade in i diskmaskinen själva. Och de har tom testat lite nya smaker! Och tro mig! För dem är det ett jättekliv framåt! Bara på en ynka vecka!

Ikväll skall jag möta upp några tjejer för en kaffe på starbucks. De plockar upp mig runt åtta-tiden. Dvs om ca 2h. Innan dess skall jag hinna med middag med familjen och kolla över min ekonomi. Sista lönen från gamla jobbet ramlade in igår. Tyvärr var den inte så kul som jag hoppats. Men med tanke på att det kommer att rulla in 220$ per vecka här. Känner jag mig inte speciellt orolig!

Tänkte avsluta med några bilder från dagen som gått!

Morgonsol in i mitt rum
En klåfingrig 3åring fick tag på min digitalkamera

Ego-pic inne på toaletten. Location: Target, Milford
Later's

Äventyr i USA,

Tog tillfället i akt att ströva runt i en mataffär på min lediga tid den här morgonen. Det är alltid spännande att kolla i ett annat lands speceriaffär. Allt känns så exotiskt och nytt! Man rynkar ofta på näsan åt alla konstigheter. Pulver att smaksätta vattnet med, tusen olika sorters kakor med mera. Jag vandrade runt i affären i över en timme och bara tittade. Jag köpte mig en islatte på dunkin donuts, som fanns inne i mataffären och bara strövade mellan hyllorna. Det var faktiskt riktigt kul!

Jag smygtog lite slumpmässiga foton på sånt som såg extra märkligt ut. Och blev lycklig när jag kom till en fräsch grönsaksdisk, en internationell ostavdelning och en ekologisk del. Då kändes överflödet inte lika överväldigande!

Om ca en kvart kommer lilltjejen hem. Då blir det lunch! Jag har leftover's från min nya favoritrestaurang "The cheesecake factory". Vi besökte den igår, och jag käkade en sallad och drack den bästa latten jag druckit sen jag kom till usa. Den smakade precis som den gör på Bolero! Jag var helt salig! Jag kommer definitivt att spendera mycket tid på "the cheesecake factory"!

Nu är det dags att gå ut och möta upp lillan. Jag lovar att göra en ordentlig uppdatering ikväll!

Ännu några dagar har gått,

Och jag har acklimatiserat mig ytterligare några procent. Kanske ligger på en 23% i skrivande stund. Jag har tom lärt mig att hälsa på det amerikanske sättet.

"hi, how are you?" jag, lätt glättig ton.
"fine, and you?" personen jag frågat, glättigare ton.
"awesome, thank you" jag. Och så var det färdighälsat.

Om du av en händelse skulle åka på besök till usa. Tro inte att man faktiskt vill veta hur du mår. Det är bara så här man hälsar! Och sen finns det ju varianter i alla dess former. Men den här är den som alla servitörer, kassörer och butikspersonal använder sig av.

Men nog om det. Tänkte visa en bild från mitt kyrkobesök.

Det var minst sagt, annorlunda. Det var väldigt mycket folk. Unga, gamla, medelålders, spädbarn, finklädda, fulklädda you name it! Hörsalen var knökafull. De började med att spela musik och sjunga diverse lovsånger. Och sen höll en (vad jag tror vad) präst en lång föreläsning om bönen med mera. Vissa saker han sa var väldigt intressanta, saker om kommuikation och förståelse. Men eftersom jag inte själv är troende, var resten av föreläsningen svår att ta till sig. Jag var tvungen att påminnna mig själv om att jag är gäst i deras land, i deras kyrka och måste respektera deras tro när jag själv valt att besöka dem. Dock var det några gånger jag var tvungen att bita mig i tungan, bara för att hindra mig själv från att resa mig upp och ifrågasätta honom. Det hade varit dumt och oförskämt av mig, som en frivillig gäst.

Nu är det dags för mig att återgå till mitt arbete. Om ca en kvart kommer lilltjejen hem, då måste vi hämta lillebror. Efter det väntar ett kulinariskt mästerverk till lunch "Mayonnase sandwich"

Later's

Vår första uppgift på au pair-skolan

var att rita/pyssla ihop en bild som visade vad vi tänkte på när någon sa hem.
Här är min bild,

Huvudvärk deluxe

I fredags morse, vaknade jag upp med en huvudvärk som hette duga. Jag frös, jag fick svårt att svälja och ont i nacken. Det var Manuelas sista dag i familjen och vi "firade" genom att besöka en sportbar i Milford. Stämningen var god och jag hade det trevligt, dock hade jag feber och frös på ett sätt jag aldrig fryst förut.

Vi avslutade kvällen hemma hos mig med en öl och lite chips till sista kvarten av Celtic's-matchen. Så nu ligger det 4 tomma ölflaskor på återvinningen och det känns lite märkligt, den första helgen hemma själv i huset och min värdmamma kommer att se tomma ölflaskor. Jag funderar nästan på att åka och återvinna dem nu! Bara för att undvika att hon skall undra om jag drukit dem allihop. Men jag vet inte riktigt. Har googlat efter en återvinningsstation i närheten, men inte hittat någon. Antagligen kommer hon inte ha någonting emot det om jag förklarar att jag Manuela och hennes vän Biggy drack ölen tillsammans. Men det är ändå lite nervigt.

Nu idag har jag lock för öronen, ont i halsen och en tryckande huvudvärk. Men jag vägrar att låta lite huvudvärk hindra mig från att åka iväg med Bea till Natick Mall idag. Jag vill inte sitta hemma hela dagen och tycka synd om mig själv. Nu skall jag ta en tupplur innan jag gör mig i ordning för det första besöket till Natick Mall.

Later's

Hemma med "sjukt" barn.

Lillkillen min spydde igår. Så idag har vi en hemmadag, storasyster är i skolan i ca 45 min till innan det är lunchdags här hemma. Antar att det blir peanutbutter/jelly-sandwich för killen och creamcheese bagel för tjejen. Och för mig och Manuela vet jag inte. Kanske pasta, eller stekt ägg på toast med lite mozzarella?

Idag är en ovanligt bekväm dag, inget skjutsande fram och tillbaka, ingen stress. Men det beror nog också på att jag mer och mer kommer in i vardagslunken. Imorgon åker familjen till NYC för att träffa sin pappa, och jag kommer att vara ensam i huset. Det känns helt ok, på fredag kväll är det bowling och på lördag antingen Boston eller Natick Mall med Bea, och på söndag är det brödbak och matlagningstime för första gången sen jag kom till USA. Jag har bjudit över Bea och eventuellt kanske Frances kommer för att baka med oss. Jag ser fram emot att äta riktigt bröd, nybakat och med frukt.

Dock har ett problem uppstått. Den irländska puben vi besökte har dragit 42$ från mitt amerikanska konto. Och min nota var enbart på 8$. Så jag måste ringa och ordna upp det så fort de öppnat idag! Annars är allting lugnt.

Jag har verkligen uppdaterat mycket de senaste dagarna, och det känns som jag fortfarande har saker att dela med mig av! Nu är det dags att byta film med lillkillen. Later's

Tack, tack tack.

Jag tror att det är, det ordet som jag upprepat mest de senaste veckorna. Och jag vill passa på att dela med mig till alla vilka jag tackar. Tack mamma pappa & syskon, Jessica, Johanna, Ida, Lisa&Pedro plus alla au pair tjejer jag har fått kontakt med här över atlanten. Ni skall bara veta hur mycket erat stöd och uppmuntrande kommentarer i bloggen hjälpt mig att se positivt på saker här! Jag visste ju redan innan jag kom att jag skulle ha "the time of my life" om jag bara gav det en ärlig chans. Och det är det jag strävar efter varje timme av min tid här. Vissa timmar är det svårt, andra timmar är det löjligt lätt. När man får sitta och utbyta tankar och roligheter med andra au pairer på playdates, playgroups och så, känns stunderna med gnälliga barn mycket lättare. Man vet att man får en paus, man vet att det finns någon som går eller har gått igenom precis samma sak!

Dagen idag har varit bra, det känns som att saker börjar gå min väg. Trots att lillkillen spydde upp frukosten och att stortjejen retade honom över det. Så känns det bra. Jag har koll på när de testar mig, de har börjat lyssna på mig, respektera mig och gilla mig. Och det gillar jag. Jag tycker väldigt mycket om min värdmamma, eftersom hon har en rak kommunikation med mig.

Gårdagen bjöd på ett besök på en Irländsk pub med live-musik och "melted chocolate lava cake". Den var superb och det kändes väldigt lyxigt att gå ut på en tisdagskväll. Alla var grönklädda(förutom jag) till St Patricks-day ära. Och det var en hel del unga killar/tjejer där med. Jag börjar nosa mig till ett liv med rikt umgänge och roliga veckor, jag känner inte längre att jag hamnat vid världens ände. Utan hamnat på en liten mindre ort, med ett utbud utöver det vanliga, bara några bilminutrar bort.

Tänkte avsluta med en liten bild, som inte har speciellt mycket med resten av texten att göra,

Jag i mitt fina rum med min trotjänare Harald, eller Harold som jag presenterar honom för mina engelsktalande vänner.

Mera bilder från Boston

Söndag, på en t-station på väg in till "The st patricks-day parade" inne i Boston, på bilden är det jag och en tysk au pair, Frances.

Kilt's and bagpipes. Massa män i kjol som spelade tjusigt värre, det är vid den här tidpunkten så varmt och soligt att jag står utomhus i mars, i t-shirt.

Män och pojkar utklädda till soldater från inbördeskrigstiden. Fasligt mycket militära hyllningar och vapen-onani genom hela paraden.Och det är i ärlighetens namn inte direkt min kopp te, även fast de är väldigt tjusiga.

Vi avslutade söndagen i Boston med en pratstund i Common Park. Solen sken och jag njöt. Vi hann prata om massa roliga saker. De amerikanska matvanorna, folket, paraden och obligatoriskt gnäll om livet som au pair.

Slutligen vill jag visa min bil. Eller "the truck" som den kallas av amerikaner. Jag föredrar att kalla den för "the tank". Familjens nuvarnade/förra au pair Manuela poserar framför den för att visa hur STOR den är. Men det är i alla fall bilen som jag kommer att köra under min tid här.

Ett separat inlägg om amerikanerna och deras bilar lovas framöver. Ni kommer knappt att tro det.
Jag lovar.

Nu har jag ca 45 min innan jag skall hämta upp barnen med Manuela och åka till sim-lektion med dem. Hörs senare.

Att hålla modet uppe.

Är inte lika lätt när man är på andra sidan Atlanten, skall ta hand om två överenergiska ungar i ett samhälle där man dricker socker på flaska och curlar sina barn utan dess like. Jag visste att det jag gav mig in på skulle vara svårt i början. Och att det skulle ta några veckor innan man kände sig bekväm med det. Det jag däremot inte förväntade mig var att min första vecka skulle kännas som en månad, och att sakna enkla saker som att åka och se mina bröders innebandy, handla på Ica viksjö eller bara slappa hemma i sitt eget rum. Jag visste att jag skulle sakna min familj och vänner. Men de andra sakerna, var jag inte direkt beredd på att sakna fullt så mycket.

Hela tiden under aupair-skolan och innan jag lämnade Sverige sa de anställda på kontoret och liknande att man skulle låta bli att tänka på att man hade hemlängtan, och låta bli att ringa sina föäldrar när man fick såna här känslor. Och på ett sätt förstår jag det. Inte kan min mamma göra speciellt mycket för att direkt hjälpa att bota min hemlängtan, men bara att få prata sitt eget språk, och prata av sig med någon som känner en utan och innan hjälper i alla fall mig ENORMT!

Jag har bara gråtit en enda gång sen jag kom till USA, och det var när jag fick prata med min mamma. Tårarna rann, jag är inte olycklig här. Jag är bara inte lika lycklig som jag vill vara. Och alla tjejer jag träffat här säger precis samma sak. Efter några veckor märker man inte ens att tiden går och helt plötsligt har man bara någon månad kvar.

Jag måste avsluta detta ap-långa inlägg med några positiva saker, för att hålla modet uppe:

1. Jag och min pojke här(4år gammal) hade våran första lilla "dispyt". Han tog av sig bältet innan jag stängt av bilen, han får inte göra det! Jag sa åt honom att sätta på sig bältet igen innan han fick lämna bilen. Förstås så grät han, och det tog kanske 5min extra innan vi kom ut ur garaget. MEN HAN LYSSNADE PÅ MIG! och jag tror att han i framtiden kommer att behålla bältet på tills bilen är av. VICTORY!
2. Jag parkerade min enorma Toyota Seqouia i vårat lilla garage för första gången.
3. Jag har sovit en hel natt, GOTT! Min första sen jag kom till USA.

Och med det mina kära läsare, säger jag gonatt. Klockan i USA nu är nio. Och jag är dödstrött efter min första arbetsdag. Uppdaterar er senare om det händer något nytt.
Lisa

In till min "hemstad"

Idag skall jag aka in till boston med 2 andra au pairer som jag traffat. Det ar en stor parad och det kommer med all sakerhet att vara galet mycket folk inne i boston! Jag maste forsoka att memorera vagen till tagstationen, och ta med mig varje tidtabell jag kan hitta! For jag skall spendera sa mycket tid inne i Boston som jag bara kan! Klockan ar ca 10 i 9 hos mig, och det ar dags att ga upp till familjen och gora i ordning lite frulle!

Tack mamma, jessica och ni andra som lamnat uppmuntrande kommentarer, det ar hur skont som helst att ha det stodet i ryggen. Jag vet att ni som sitter i Sverige kan gora mycket for mig under det har aret!

Nu kom min lilla Conor in i rummet,
later's

Au Pair-skola och NYC

På skolan med de tyska tjejerna Carolin och Alina

Amerikansk snack-maskin

Vera-Maria, Alina och Carolin

Jag på "top of the rock" NYC

Empire state building i bakgrunden.

Jag och Vera-Maria på luff i NYC.

Snart installerad i mitt nya rum,

Igår anlände jag till min värdfamilj. Det var kaos! Jag hade nog ingen uppfattning om hur högljutt och stimmigt det kunde bli med två barn och tre vuxna i huset. Lyckligtvis är nämligen den gamla Au Pairen kvar en vecka och skall visa mig hur allt går till. Vilket verkligen känns tryggt, det är mycket bilåkande och mycket snacks att komma ihåg. Barnen är tydligen väldigt kräsna och vill bara ha samma saker hela tiden.

Igår var det lite svårt. Att komma hit efter en vecka på skolan, kändes som ett fett stort antiklimax. Efter att ha haft nya roliga vänner omkring sig hela tiden till att komma ut 40 min utanför närmaste stad med kulturutbud till en familj med två hyperbarn och ingen rolig vän. Var tufft. Jag ville gråta, jag ville ringa hem och jag ville härifrån. Men nu efter att ha sovit på saken så är humöret bättre. Jag fick träffa två av den nuvarande Au Pairens vänner vid en outlet shopping, och de hade ju klarat det! Precis som Manuela(familjens nuvarande au pair) gjort! Och hon har haft ett bra år. Min rädsla var att jag skulle vara fast här ute, ensam utan vänner.

Men jag får helt enkelt se till att skaffa vänner och göra det mesta jag kan av det här året. För jag skall, kommer, vill klara det här året. Precis som väldigt många tjejer och killar innan mig gjort.
Nu skall jag messa mamma och se ifall vi kan skypa.
Lisa

The land of liberty,

Jag har kommit till skolan, som ligger i Montauk, NY.
Kaenslan aer forfarande tipp topp. Och jag skall laemna datorn innan jag boerjar tycka annat!
Aeterkommer med svenska bokstaever naer jag har min egen dator.

hugs, kisses and love,
Lisa

Sista måltiden,

i Sverige 2009 har jag ätit med nära och kära ikväll.
Det var mysigt att sitta runt bordet och prata om mina förväntningar och höra uppmuntrande ord om vad som väntar mig. Jag känner verkligen, att oavsett vad som händer så har jag vänner och familj som stöttar mig i det oändliga här i Sverige. Som jag kan ringa om både roliga, och kanske mindre roliga saker.

Väskorna är fyllda till bristningsgränsen, och jag kommer vika under tyngden likt en ostbåge om jag blir tvungen att bära dem längre än till gaten. I övrigt så känns allting så himla bra! Jag är redo, jag är laddad, allt det där.

Kort och gott,
Jag står på tröskeln till mitt livs största äventyr, och jag känner verkligen "BRING IT ON!"

Puh,

Nu är det huvudbry deluxe! Mina väskor är rejält smockade och fortfarande är det lite grejor jag vill mosa ner... Kanske måste prioritera bort lite kläder i alla fall?

Jag har ju faktiskt packat ner vissa saker som jag egentligen inte använder? Sinnestämningen är i alla fall KAOS! Bjuder på en skärmdump. Kollade in vad som var nytt på spotify och hittade den här;

Hur det går?

Det går utmärkt. Livet leker, alla getter är hemma. Allt det där.

Min väska väger nu runda 23.7kg, vilket är 7hg över maxvikten. Tar jag bara ut en tröja eller två, är den fit for fight! Det som återstår är min väska för de fyra första dagarna i New york, en adapter för min elektronik och lite cash.

Besökte min mor idag på sin nya arbetsplats. Riktigt flådigt och mycket trevliga människor, dessutom en kaffemaskin i världsklass! Jag känner mig ganska fattig på ord, med tanke på hur sen(tidig!?) timmen är. Det är dags att lägga sig, för att vilja fånga dagen efter.

Kram och natti

Mat mat mat,

Känns som att mitt liv cirkulerat runt mat de senaste tre dagarna. I och för sig mer om att man möts kring maten, än maten den själv. Det har pratas massa kul runt tre-rätters, kinabuffé, afternoon tea med flera med flera.

Mat mat mat mat mat.

Alldeles strax skall jag bege mig in till city för en fika, sen ikväll är det middag med girlsen. Efter det, kanske jag borde packa? Det är nämligen bara tre nätter kvar i Sverige nu. Sen är det dags.

Boston here I come!
Later's

Busy, busy.

Äntligen har de första plaggen hamnat i den stora väskan, än så länge väger väskan bara 15kg. Och det är härliga 8kg kvar innan maxvikten är nådd.

Igår var det lunch med Johanna, verkligen en så himla bra människa! Positiv, intelligent och buskul! Alla behöver en egen Johanna. Efter våran lunch uppdaterade jag garderoben med mina hårt intjänade* pengar. Kvällen bjöd på spontan-middag med storebror som idag åker till London. Och inte kommer hem förens jag åkt till USA. Vi drack öl och käkade tre-rätters. Väldigt nice.

Idag är det lunch med far inne vid gärdet. Efter det eventuellt en fika med lite barndomskompisar som vill träffa mig innan jag åker. Puh! Jag har mycket att stå i samtidigt som jag skall försöka få ihop packningen ordentligt. Men eftersom jag är "ledig" har jag förmånen att kunna vara uppe och packa hela natten om jag så vill.

Nu är det dags för beautifying. Later's

* åtta timmar i telefon varje vardag i ca 15 månader

Muffins, mmmmm...

När ingenting annat verkar fungera,
brukar jag rita fika.

Muffins, latte's och annat fika är lätt att rita,
de blir 4 av 5 gånger bra.

Så även ikväll. Inga flickor jag ritade blev bra, och kläder var alldeles för jobbiga.
Nu är det natti, jag har en produktiv dag framför mig imorgon.
Natti

Som tur är, brukar det mesta ordna sig.

och det var precis vad det gjorde idag. Om ni läser mitt tidigare inlägg, vet ni hur panikartat allting var. Mitt visum var spårlöst försvunnet, och mitt goda humör likaså. Men allting ordnade sig... efter några kilometers resväg och x-antal telefonsamtal. Mitt pass hade kommit till fel utlämningsställe, och avin hade någon lat brevbärare struntat i att lämna ut.

Men det glömmer jag, kasserar i någon mental låda fylld av diverse skräp och går vidare. Man kan inte stoppa Pillemaran så lätt heller!
Nu är livet great igen, jag har stoppat in ytterligare en tvätt med kläder och jag har en helt klar plan över hur mina restrerande dagar i sverige skall se ut. Finns dock utrymme för lite spontanitet där också ;).

Nu skall jag ägna mig åt lite kreativa sysslor. Kanske ta fram min fina ritbräda och photoshopa lite... Later's

Skrik och panik!

Mitt visum har inte kommit hem ännu, och jag kan inte ringa ambassaden angående detta förens klockan slagit ett.
Panik, är ordet. Igår kändes det som jag hade totalkoll på läget. Nu helt plötsligt har det ändrats. Jag har inga problem när det gäller packningen, som är ganska sekundärt. Utan jag har "the big problems", inget Internationellt körkort än, inget visum och inget back-up kort ifall mitt visa skulle gå sönder.

Så nu måste jag till mitt bankkontor, bestämma mig om jag vill ha ett kreditkort eller inte. Skicka efter det med express eftersom jag är så sent ute. Som antagligen kommer att kosta mer än vad det smakar för min del. Jag är nämligen en väldigt försiktig person, som inte vet hur man handlar på kredit och som har mycket mer tillgångar sparade än de flesta människorna i min ålder har. Ändock kan jag hålla med om att det finns en trygghet i att i efterhand kontrollera att allt stämmer istället för att pengarna dras omedelbums utan en extra chek.

Utöver detta så har jag bokat in lunch varje dag med antingen mor, kompis eller syskon denna vecka. Väldigt mysigt så här min sista vecka i sverige på ett tag. Men aningens stressigt nu när jag inte vet någonting.

Om mitt visum inte kommer som det skall. Kommer jag inte heller till USA på måndag. Och det, är fan inget alternativ.

Det här var Lisa, som i panik kommer att fortsätta telefontrakassera varenda sate som är inblandad i detta. Får se om jag har hittat en lösning på allt ikväll.
Later's

....

Såhär fint är det ute idag,
jag har hunnit med att träna, duscha, städa och sortera! Jag har börjat skapa en plan för hur jag skall packa, och min tidigare handlingsförlamning har blivit till handlingskraft.
Just nu håller jag på att förbereda för "afternoon tea" med mina gamla gymnasie-vänner Linda, Linn och Anjini. Det blir nybakta scones och visby-te, samt en massa kackel.

Nu måste jag lämna datorn och ringa min bank, och skriva en lista över vad som skall kommas göras! later's