Tack, tack tack.

Jag tror att det är, det ordet som jag upprepat mest de senaste veckorna. Och jag vill passa på att dela med mig till alla vilka jag tackar. Tack mamma pappa & syskon, Jessica, Johanna, Ida, Lisa&Pedro plus alla au pair tjejer jag har fått kontakt med här över atlanten. Ni skall bara veta hur mycket erat stöd och uppmuntrande kommentarer i bloggen hjälpt mig att se positivt på saker här! Jag visste ju redan innan jag kom att jag skulle ha "the time of my life" om jag bara gav det en ärlig chans. Och det är det jag strävar efter varje timme av min tid här. Vissa timmar är det svårt, andra timmar är det löjligt lätt. När man får sitta och utbyta tankar och roligheter med andra au pairer på playdates, playgroups och så, känns stunderna med gnälliga barn mycket lättare. Man vet att man får en paus, man vet att det finns någon som går eller har gått igenom precis samma sak!

Dagen idag har varit bra, det känns som att saker börjar gå min väg. Trots att lillkillen spydde upp frukosten och att stortjejen retade honom över det. Så känns det bra. Jag har koll på när de testar mig, de har börjat lyssna på mig, respektera mig och gilla mig. Och det gillar jag. Jag tycker väldigt mycket om min värdmamma, eftersom hon har en rak kommunikation med mig.

Gårdagen bjöd på ett besök på en Irländsk pub med live-musik och "melted chocolate lava cake". Den var superb och det kändes väldigt lyxigt att gå ut på en tisdagskväll. Alla var grönklädda(förutom jag) till St Patricks-day ära. Och det var en hel del unga killar/tjejer där med. Jag börjar nosa mig till ett liv med rikt umgänge och roliga veckor, jag känner inte längre att jag hamnat vid världens ände. Utan hamnat på en liten mindre ort, med ett utbud utöver det vanliga, bara några bilminutrar bort.

Tänkte avsluta med en liten bild, som inte har speciellt mycket med resten av texten att göra,

Jag i mitt fina rum med min trotjänare Harald, eller Harold som jag presenterar honom för mina engelsktalande vänner.